När livet förändras......
Jag har en sån period just nu.
för ca en dryg månad sedan fick jag reda på att jag inte kunde vara kvar på mitt jobb så idag var min sista dag.... och två veckor efter det beskedet så fick jag ett annat besked.....
-Min man vill skiljas!
Jag fick fullkomligt panik, hjälp hur skall detta gå?, inget jobb ingen familj jag skall ha barnen allt utom varannan helg. Var skall jag bo med tjejerna? Sälja huset?! hjälp gråt skrik, gråt igen...
Jag har tur, jag har såna goa goa arbetskamrater som orkade lyssna på mitt eviga "gnäll". Tack alla ni, ni är bäst! plus min pappa som hjälpte mig med tjejerna första veckan och ringde mig varje dag och kollade hur jag mådde.Min syster och mamma shoppade loss i London den veckan men jag vet att ni finns där för mig massa kramarLOVE!
Nu har en av sakerna löst sig, jag har fått en lägenhet här i Lindome fr o m den 1/6 en 3:a till mig och tjejerna.Jag trodde aldrig att det skulle gå så fort. Men nu har en av stenarna fallit ur magen ialla fall (det heter inte så va´)
Och jag har sökt flera jobb och har kommit på intervju+ att flera har ringt!
Det är nu man blir skeptiskt! ska det verkligen vara såhär bra eller är det någon som driver med mig?
Jag är oftast en optimistiskt och positiv tjej men ibland blir man lite undrande eller hur?!
Jag är iallafall så tacksam över att jag har alla vänner som har stöttat mig, kramat mig tröstat mig och peppat mig ialla lägen.
Men en annan sak som förvånade mig är människor speciellt 3 st i min närhet, som har ork att stötta mig när dom själva är i djup sorg pga nära kära som dom förlorat och som själva har fått tråkiga besked om sin egna hälsa, jag är så tacksam och jag undrar Hur orkar ni ens tänka på mig när ni har det så jobbigt själva?
Ni vet vilka ni är LO, LA och HA.
Tack och massa kramar till alla goa goa vänner och arbetskamrater (som jag räknar till mina vänner åxo)
Jag hörde en annan kär vän som sa idag efter regn kommer solsken och det är nog så även för mig.
Love Tessan